Hur tänker hundar?

Förstår de vad vi säger?
Kan min hund ha åsikter om mig?
Kan hundar ha åsikter om sina hundkompisar?
Vad tänker de i sådana fall?

Calle: Vad tänker han nu?

Dessa frågor är ganska vanliga för hundägare. Många böcker finns att läsa om det och man får många svar. Tyvärr blev jag inte mycket klockare av litteraturen som mestadels tar oss tillbaka till vargen för att sedan plåga oss med beteendevetenskapliga fackuttryck.

Men vargana i all ära. Jag vill veta: Vad tänker Calle? Vad vill han? Är det verkligen bara godis eller buslek han är ute efter när han sätter sig i position och börjar hypnotisera mig.

Eller en klassiker: Vi möter en annan hund. Man närmar sig, nosa lite och plötslig - händer något. Visst finns det tecken, som vi kan "läsa", man vad TÄNKER de egentligen när de viftar med svansen eller morrar, eller bara stirrar på en?

Strandhundarna kommer nu erbjuda ett föredrag av en mycket speciell person, som är djurkommunikatör, och som har rapporterats om i medierna, dels som någon sort "tankeläsare"  och dels i samband med kvantmedicin som hon är också expert på: Angela Orsucci, "som pratar med djur". Se Angela i pressen.

Hon hjälper ofta med frågor som "Vill hundar gå samma promenad varje dag?", "Varför drar hunden på promenaden?", "Varför jagar den?"

Tid och plats för föreläsningen:
Onsdag, 3 november kl 19.00 i Hägernäs Strand - Talin's Café, Catalinatorget 1.

Angela kommer bl.a. ta upp frågan om hur ser hundarnas bild av människan ut? Vilka klyschor är det dags att slå hål på? Vad är det vanligaste problemen som hundar berättar för mig? Vad tycker hundar om att få en valp?

Vi kommer få möjlighet att ställa egna frågor.

Fri entré.

Om du har frågor eller vill reservera en plats,
ring 0733 70 6266 eller 070 647 82 22

Missa inte detta spännade informationstillfälle!

Servicehundar, rasspecifika hälsoproblem och griskultingens klagosång

Konferensen "People & Animals: For Life" lyfte på lördagsmorgonen fram den unika utbildningen av servicehundar. Margareta Pantzar, ordförande för Svenska Service- och Signalhundsförbundet, talade på lördagsmorgonen om projektet där hundar fungerar som assistenter åt rörelsehindrade.

Unikt är att de funktionshindrade själv utbildar sina hundar, med hjälp av hundtränare som bekostas av Hjälpmedelsinstitutet. Hundarna blir då specialutbildade för individuella behov samtidigt som det sparar mycket pengar (projektet bekostar 30-50 000 kr per hund, billigt om man betänker att en guidehundsutbildning går på ca. 250 000 kr).

Margareta hade med sin Berner Sennen Maxi på scen, och berättade hur mycket han betyder för henne i utökad rörelsefrihet och hur mycket Maxis träning stärkte hennes självförtroende. Maxi var lugn och trygg även om han då och då kastade blickar mot auditoriet, och lockade till skratt några gånger när han tiggde godis.

Ingen kunde dock missa att hund och ägare var ett team som byggde på ömsesidigt förtroende. Dessvärre har Margareta och Maxi inte samma rättigheter som guidehundar, så det är ingalunda självklart att de får gå på restaurang eller i affärer tillsammans.

Den friheten som en utbildad servicehund ger begränsas av samhällets snäva regler, så mycket återstår för att ge Margareta och andra funktionshindrade tillgång till allt de vi andra tar för givet.

Sveriges åberopande av allergiker för att begränsa hundägares tillgång till samhället diskuterades flitigt på rasterna mellan föredragen, för inget annat land tycks ge så mycket utrymme till en så liten grupp (eller som en delegat sa till mig, Sverige måste ha ovanligt många pälsallergiker). Forskningen har visat att allergier ökar i familjer som undviker kontakt med pälsdjur och att barn som växer upp med husdjur tycks klara sig undan allergier, så vi får hoppas att kunskapen når fram till politiker inom snar framtid.

Allergier drabbar dock inte enbart människor, även hundar drabbas i allt högre utsträckning av foder- och hudallergier. Speciellt West Highland Terrier, Westien, tycks lida under hudproblem som leder till lidande för hunden.

Vi fick höra om ett skräckexempel där ägaren (och försäkringen) satsade stora belopp på en hund som inte tillfrisknade utan hölls vid liv - och lidande - i sju år mot veterinärens bättre vetande. En baksida av veterinärmedicinens möjligheter att behandla fler sjukdomar, kan tyckas, och en svår gränsdragningsfråga fler och fler djurägare måste ta ställning till i framtiden.

Forskaren och veterinären Brenda N. Bonnet hade mycket att säga om riskfaktorer som leder till för tidig död hos olika raser. Hon nämnde hårt avlade raser som mopsen där utstående ögon orsaker skador och en intryckt nos leder till andningsproblem, vilket gör att mopsar lider svårt i värmen. Men även hundar som ser friska ut, som t ex den populära Cavalier King Charles spaniel dör i förtid pga medfödda hjärtfel.

Mest förvånande var att några av våra mest älskade raser som Schäfer, Flatcoated Retriever och Golden Retriever sällan når en ålder av 8 år eller äldre pga av cancer eller HD (höftproblem). Brenda Bonnet berättade att hon ofta får frågan vilken ras som är friskast, men svarade att det inte finns någon 'frisk' ras såtillvida att de raser som tycks sakna ärftliga sjukdomar (som t ex drevern) istället faller offer för trafikolyckor eller drunknar.

Så om man vill generalisera kan man säga att jakthundsraser är mindre behäftade med ärftliga sjukdomar (eftersom man inte avlar på utseende) men löper större risk att bli överkörda, drunkna eller bli skjutna, medan raser som avlas hårt för att uppnå ett visst utseende drabbas hårt av medfödda (0ch delvis framavlade) defekter.

Modet spelar in, som exemplet med irländs setter visar. Amerikanska kennelklubben registrerade i snitt 2000 settrar per år, men så hände något: en president hade en irländsk setter (Nixon) och filem Big Red blev en stor succé, och inom några få år klättrade registreringssiffor till 60 000 settrar per år.

Det krävs inte mycket fantasi för att förstå att den snabba ökningen ledde till problem, och mycket av setterns dåliga rykte (nervös, korkat, omöjlig att få att lyda) härrör från den tiden.

Låt mig avsluta mina reflektioner från årets stora djurkonferens med att kort återvända till David Frasers föredrag om vetenskapens inflytande på vår syn på djurens rättigheter (han som började med att ställa två olika skapelseberättelser mot varandra). Han visade övertygande att olika uppfattningar driver fram utvecklingen; den ena sidan stressar djurens rätt till ett naturligt liv medan andra poängterar hälsoaspekten.

Dessa olika perspektiv är inte alltid i samklang, men tillsammans leder de till en ständig förbättring av djurens villkor. Fraser var själv optimismen personifierad, och lockade till många skratt, inte minst när han grymtade(!) sin egenhändigt komponerade "porcabile con spiritu" (griskultingens klagosång) för att illustrera vad som händer när man skiljer på suggan och kultingarna /tyvärr fortfarande den dominerande praktiken i grisuppfödningen).

En eloge till forskaren som tonsätter djurens emotioner, och inte minst får hela publiken att instämma i "the squealing song": mmm mmm ai ai aii aii aiii, mmm mmm ai ai aii aii aiii.

Tänk på den nästa gång du grillar en fläskfilé...

People & Animals - For Life (rapport från konferensen om människans samspel med djuren)

I dagarna fyra träffades delegater från hela världen i sommarvackra Stockholm för att diskutera djurens, och speciellt hundens, betydelse för människans fysiska och mentala hälsa. Konferensen som anordnades av IAHAIO (International Association of Human-Animal Interaction Organizations) i samarbete med svenska Manimalis, öppnades av jordbruksminister Eskil Erlandsson som påpekade att Sverige är ett föregångsland för djurskydd. Något vi fick anledning att ifrågasätta under konferensens gång.

Den första plenarföreläsningen påminde oss dock om den något ambivalenta inställningen vårt samhälle har till djur. Med rubriken "Some we love, some we hate, some we eat" rörde James Serpell (Western Carolina University) om i grytan - hur kommer det sig att vi säger en sak och gör en annan? T ex stöttar 97% av alla medborgare i USA djurrättsfrågor, samtidigt som lika många äter kött, och något förbryllande är att köttätandet tycks öka i samma takt som vi värnar om djuren. Hur var det George Orwell sa? "Some animals are more equal than other animals." Food for thought, eller hur...

En annan viktig föreläsning tog upp djurens förmåga att skapa lugn och välbehag. Medicine doktor och fysiologen Kerstin Uvnäs-Moberg (SLU) delade med sig av forskningen om oxytocinets funktioner hos människor och djur. Oxytocin är ett hormon som alla däggdjur producerar och som har en lugnande inverkan: sänker blodtryck och kortisolhalt, lindrar smärta, påskyndar läkning samt stimulerar social samverkan eftersom vi blir mer öppna och nyfikna. Hormonet produceras av kroppskontakt, när mamman ammar sitt barn, när vi kramas, har sex, när vi tar i varandra.

Rena motsatsen till stresshormonet kortisol alltså som sätts i samband med däggdjurens 'flight and fight reflex,' dvs. en respons på fara som gör oss redo att antingen fly eller kämpa. Som Kerstin påpekade är denna reflex och kortisolets funktion välkända sedan länge medan oxytocinet forskades på senare, kanske för att det förknippas med kvinnliga ting som barnafödande och vårdbeteenden fastän oxytocinet påverkar alla och är en viktig faktor i skapandet av sammanhållning.

Så nu har vi vetenskaplig fakta för det som alla hundägare redan vet, nämligen att man blir lugn och mår bra när man klappar hunden. Vi kan mäta att oxytocinhalten stiger hos både människa och hund, och effekten sitter i länge.

Kanadensaren David Frasers föreläsning argumenterade att vetenskapliga landvinningar inom anatomi, evolutionsteori och behaviorism beredde vägen för den moderna djurskyddstanken. Han började med att visa en bild på en stor sköldpadda med två människor och ett träd på ryggen omgiven av hav. Bara en handfull åhörare kände till Ojibwa indianernas skapelseberättelse, där en sköldpadda räddar människorna som fallit från himlen från att drunkna.

Kontrasten till Bibelns version med Adam skapat i Guds avbild, där resten av skapelsen finns till för honom är stor, inte minst om vi tänker på Noahs ark där människan räddar djuren. Professor Frasers poäng var att från första början satte religionen och kulturen ramarna; den ena där människan och djuren är besjälade och lever i ömsesidigt beroende, den andra där människan står över och bestämmer över djuren och där de anses väsenskilda i ursprung, utseende och inre liv .

Men sen hände något på 1700-talet, intresset för offentliga obduktioner av djur- och människokroppar visade att de var identiska, organ för organ, ben för ben. På 1800-talet kom så Darwin med sin evolutionsteori som sammanlänkar människa och djur på ett sätt som ifrågasätter religionens anspråk på olika ursprung.

På 1900-talet faller sen den sista bastionen, påståendet att djur inte känner glädje, smärta, sorg. Jane Goodalls iakttagelse av chimpansungen Flints reaktion på sin mamma Flos död visar på en tydlig affektion mellan primater (Flint blev deprimerad, slutade äta, och dog).

Konferensens många föredrag visade tydligt den positiva effekten djur har på människor och samhället i stort, och att den är ömsesidig. Människor med husdjur är friskare och har ett större kontaktnät än människor utan djur.

Djur som mår bra är lugna och har lättare för att lära sig nya saker, något som får alltmer genomslag i hundträningen. Visst kan man skrämma en hund till lydnad, men som en gammal jägare sa till mig, lydnaden står i direkt relation till avståndet, dvs. ju längre bort hunden befinner sig, desto större risk att den väljer att strunta i dina kommandon.

En hund som lär sig nya saker på ett lustfyllt sätt däremot jobbar med glädje och visar en större vilja att utföra kommandon på större avstånd.

Men konferensen visade också att medan Sverige har ett bra djurskydd på pappret så finns det mycket som återstår.

Alla hundägare som rest i Europa med sin hund vet att hundar är välkomna på ett helt annat sätt. De får följa med på restaurang, i affärer, på hotell vilket ger ökad frihet till hundägare.

Här hemma är hundar (och därmed hundägare) inte välkomna på de allra flesta restauranger, portförbjudna i allt utom djurbutiker, och på de få hotell som tillåter hund hänvisas hund och ägare till rum för rökare (har ni sett en hund som röker???). Koppeltvånget utvidgas hela tiden, och många hundar får alltför sällan sträcka ut i full galopp.

Man får hoppas att fler politiker får upp ögonen för hundens nytta för befolkningens mentala och fysiska hälsa.

Imorgon kommer mera information från konferensen, då om servicehundar som tränas av sina ägare och om olika rasers hälsopoblem.

Fria hundar kräver engagerade ägare - funderingar kring Johan Anderssons föreläsning

Den 27 maj kom Johan Andersson från Fria Hundar till Strandhundarna för att tala om förutsättningarna för att kunna ha hunden lös under ansvar. Många av oss lär sig tidigt att lita till kopplet, för hundens säkerhet, för andras trygghet, men vad händer om vi tappar greppet, eller om hunden sliter sig, eller kopplet går av?

Risken är stor att vi förgäves ropar på en hund som njuter av friheten att kunna sträcka ut i full galopp. Då är det bättre att tänka efter före genom att bygga en god relation med hunden som gör att vi kan styra den med rösten och med kroppen istället för att blint förlita oss på ett snöre.

Johan började med att visa oss bilder på hundar i olika situationer för att testa hur duktiga vi är på att läsa hundar. För ju bättre vi blir på att tolka hundars signaler, desto snabbare kan vi reagera.

Lyhördhet för hundens kroppsspråk och timing, svårare än så behöver det inte vara att bygga en god relation. Men det förutsätter en observant och aktiv hundägare som fokuserar på hunden (dvs. glöm hundpromenader pratandes i telefon, eller med tankarna på jobbet, kärleken, vad du ska laga till middag). Just i det ögonblicket passerar en man med hund som tydligt demonstrerar det Johan pratar om - hunden går först, nosen i backen, husse följer efter, i egna tankar. Vi skrattar, för vi känner igen oss så väl i situationen; den enda länken mellan hund och människa är - kopplet.

Johan påpekar att man måste vara en resurs för sin hund om man vill ha dess uppmärksamhet; det räcker inte att bara gå ut och gå, hunden i sin värld, människan i sin. Kommunikation bygger på gemensamhet, och ett enkelt sätt att väcka hundens intresse är att överraska den, utmana den, leka med den. I publiken finns förutom åhörarna också fem hundar, och Johan är snabb att förtydliga sin filosofi med hundarnas hjälp.

Först ut är min tvååriga setter Mingus, som halvsover vid mina fötter, kopplad. Johan tar av halsbandet och lägger ut en godis som Mingus är snabb att springa efter, men Johan förstärker sitt "nej!" (som Mingus ignorerar) genom att blixtsnabbt ta i Mingus och sen backa undan. Mingus reagerar direkt - han vänder sig om och springer till Johan, och hela hundens uppsyn visar att han ber om ursäkt, långa mungipor, öronen bakåt. Johan belönar med lek och bus, men sen bjuder Mingus på en oväntat lektion i påhittighet - han rusar förbi Johan till glassdisken. Många muntra skratt och Johans snabba replik, "Där ser ni! Det gäller att läsa hunden!" Vi är imponerade - inget ryck i kopplet, ingen höjd röst, bara ett snabbt grepp som påminner hunden att den håller på att göra fel, och chansen att rätta till det. Johan poängterar att det är väldigt viktigt att backa när man korrigerat hunden, något de flesta glömmer bort.

Sen hamnar lille Tim i fokus, en charmerande mopskille som har svårt att sitta still. Johan påpekar att det är mycket bättre att ha kort koppel om man nu binder upp hunden, för då har den färre val och lättare att komma till ro. Och det fungerar!

Vi lär oss mycket under föreläsningen, men det visar sig också att vanans makt är stor, ett beteende jag dessvärre illustrerar med all tydlighet. Under tiden har Mingus legat bakom Johan, helt avslappnad, men när han kommer tillbaka till mig kopplar jag honom omedvetet. Johan är snabb att påpeka det absurda i handlingen - och jag får mig en tankeställare.



En liten parantes i sammanhanget - jag har länge undrat varför Mingus och jag har så bra kontakt på jaktproven när han springer lös ("Mingus jagar i bra kontakt med föraren"), en kontakt jag saknar under koppelpromenader. Johans föredrag hjälpte mig att förstå: när Mingus är lös på jaktprov är jag närvarande till hundra procent, med full fokus på hunden och omgivningen. När vi går koppelpromenader går jag ofta i egna tankar (jobbet, kärleken, middagen, ja ni vet), och Mingus går in i sin egen värld också.

Men som ni vet är det aldrig för sent att lära gamla hundar sitta, så nu ska vi gå på promenader tillsammans, Mingus och jag, där kontakten är i fokus och kopplet bara ett snöre.

Och ni som har missat Johans föreläsning har en chans till, för vi jobbar på att få igång en kurs med Johan här i Hägernäs Strand. Är du intresserad av att delta, hör av dig till Strandhundarna eller mejla mig på adressen mpmingus@gmail.com

- Claudia -

En orädd räd

Claudia och Michael gick på jakt. En räd efter "påskägg". Äckligt men härligt när det är över.


We are fit for fight!


Claudia - en orädd vardagshjältinna


Ibland undrade vi hur stora dessa hundar måste har varit som bajsade högar att elefanter skulle kunna bli avundsjuka


Tungviktigt resultat


Är vi kändisar nu?

Fotograf: Satu-Mariia.

Skitsnack!

Det finns arbete som man helst skulle vilja slippa. Plats ett på min lista är, sedan idag, ett riktigt skitjobb.

Jag gjorde det för att det känns som att någon borde göra det. Och om inte Strandhundarna gör det, vem annars? Ålltså bestämde jag mig på morgonen att nu får det bli.

Med en hink, en liten skyffel, gamla handskar och Calle, gav jag ut mig för att samla in vad andra hundägare valt att låta ligga kvar.

Och det var mycket det.

Promenaden gick trögt, Calle tyckte inte om alla avbrott. Han ville framåt, jag bromsade. En hög till. Så, nu ville jag framåt. Till nästa hög där borta. Calle däremot bestämde sig att det var hans tur att tvärstanna och undersöka något.

Hinken fylldes snabbt. Och blev tyngre.

Reaktionerna

Det är klart. En som plockar bort bajs på detta sätt får viss uppmärksamhet. Mestadels uppskattande. Även från en del hundägare som passerade oss. Jag säger "även" och "en del" för att jag upplevde ett märkligt fenomén som jag inte hade räknat med. Vi träffade nämligen ganska många andra hundägare med sina vovvar som hade bråttom att passera oss, som inte såg oss i ögonen och knappt hälsade.

Varför?

Jag återkommer med svaret för dem som inte redan nu vet.

Först vill jag konstatera att det finns inget mönster. Det är inte bara stora hundar (bjässebajs) eller små hundar (minikorvar) som har ägare som väljer att inte plocka upp efter sin hund.

Jo, jag upprepar mig med ordvalet "väljer" att avstå från plockningen. För att det är ett medvetet val. Man låter det ligga kvar. Man SKITER i det, bokstavligen. Man vet att hunden bajsar. Det är därför man går ut med hunden. Och självklart ska man plocka upp det. Normaltvis. Är det mörkt och ingen ser en, är det snö och is, då är det uppenbarligen undantagstillstånd. Men det är inga undantag, inte en eller två svarta får. Jag har bevis för det. 10 kilogramm hundbajs åkte ner i min hink på en halv timme. Det är ett antal personer som jag nu vänder mig till.

Ursäkta, jag begriper mig inte på Er som väljer att inte rensa efter er hund. Att ni inte verkar tycka att det är äckligt att trampa i bajshögar, är Er egen sak. Men desvärre förstör ni för alla oss andra som får leva med förebrående blickar när vi promenerar med våra hundar och Er hundskit ligger där och uppfattas som vårt. För att inte tala om att trampa i...

Nu återkommer jag till varför Calle och jag blev så märkligt bemötta av inte mindre än hälften av de hundägare som vi mötte denna solfyllda lördag förmiddag. Med märkligt menar jag hur bråttom de hade, ungefär som att de var lite sena till jobbet. Man stirrar rakt fram och undviker ögonkontakt, hälsningar är fel på plats, som att vi hade varit i Stockholms innerstan.

Därför!

Och så slog det mig. Plötsligen insåg jag att de inte var otrevliga. Tvärtom. De var goda människor. Med ett samvete. Och att se mig med skithinken, bajsplockandevis, det hade effekt på detta samvete.

Plötsligen såg jag det med andra ögon. Dom hade det med stor inskrift lusande på pannan. "Fan, jag som inte tog upp efter hunden. I natt faktiskt. Där borta."

Tystnad.

"Där borta, där du kanske har plockat bort min skit. Du vet väl inte?!"

Tystnad. Pressad "Hej!"

"Äsch, nu skiter jag i det här!"

Tyvärr slutade inskrifterna där. Ägaren samt vovven hade passerat, lämnade oss och tog sitt samvetskval med sig.

Jag fortsatte med nya halvtinade utmaningar.

Nu hade Calle och jag hållit på en halv timme och han hade inte bajsat! Eller? Först då insåg jag: Det måste har varit så att medan jag ägnade mig åt utgrävning av främmande bajs, gjorde min egen hund gladeliggen sitt bakom min rygg, utan att jag märkte ett dugg.

Hoppas att ingen såg det. Och om, så hoppas jag verkligen att jag väckte med denna syn mer munterhet än förargelse.

- Michael -

Gratis klickerträningskurs

Hur man får hunden att göra som man vill - med glädje

Det finns som bekant ett antal olika träningsmetoder, och de lärda (och mindre lärda) tvistar om vilken metod som fungerar bäst. I jakthundskretsar, till exempel, finns det en inbyggd misstro mot 'köttbulledressyr' medan man förespråkar nyttan av tydligt ledarskap.

En hund som är avlat fram för att ha en stark jaktinstinkt väljer inte att lyda för att den får en belöning, utan den lyder för att vi har visat den vem det är som bestämmer, ledaren, dvs. jag. Vi som har fågelhundar vet att det ligger någonting i resonemanget, eftersom den bästa belöningen för en jakthund är just att få jaga. Och risken är stor att hunden lär sig att den kan belöna sig själv.

Min setter var mycket följsam som valp, men i takt med att benen växte och jaktlusten pockade på blev världen med ens mycket större än matte, och det tog inte lång tid för en smart liten fågelhund att klura ut att den var bra mycket snabbare än matte.

Övergången från följsam valp till bångstyrig unghund brukar komma som en överraskning (varje gång!), och det är frestande att ta till hårdhandskarna för att få pli på det lilla monstret som gladeligen slår dövörat till när matte ropar och annat lockar. Det är säkert många som fått sig ett gott skratt när de sett mig kasta köttbullar efter en setter i full galopp mot horisonten...en setter som kom tillbaka i maklig takt när det passade honom, men inte ute att stanna upp för att käka köttbullarna.

Jag hade tur som träffade på en duktig fågelhundstränare (tack, Amir!) som hjälpte mig att hantera min hunds jaktlust, och som ger mig chansen att utvecklas som hundförare. Nästa valp ska minsann inte överraska mig med att somna som valp för att sen vakna som flyfotad unghund...

Jag har dessutom läst om Thomas Stokke, en norsk klickertränare som lyckas med just 'köttbulledressyren', eller en variant till den, nämligen klickerträning som bygger på enbart positiv förstärkning. Han har tränat sin fågelhund Pax till att bli en utomordentlig jakthund utan att ens korrigera den, utan enbart med belöningar.

Stokke visar att en klickertränad hund arbetar självständigt (något vi eftersträvar hos stående fågelhundar) samtidigt som hunden jagar i god kontakt med föraren. Och hunden samarbetar med glädje!

Klickerträning bygger på att man fångar ett beteende snarare än att man lär hunden att utföra (eller inte utföra) ett visst beteende. Man förstärker alltså det man eftersträvar och ignorerar det man inte vill ha, och hunden lär sig snabbt vilket beteende som lönar sig. Dessutom fortsätter den att ta initiativ, hunden blir ingen soffpotatis som väntar på kommando.

Jag håller på att träna in fotgående med klicker, och nu är det min hund som jobbar för att hålla positionen, inte jag som ideligen korrigerar. Glad hund och glad matte, med andra ord.

Är du nyfiken och vill veta mer, så finns det en gratis introduktion till klickerträning på canis.se. Du får lära dig grunderna i sju olika lektioner, som innehåller både teori och praxis samt en mera utförlig artikel som belyser momentet ifråga. Gå in på www.canis.se/gensider.php?gid=6.


- Claudia -