Hur man får hunden att göra som man vill - med glädje
Det finns som bekant ett antal olika träningsmetoder, och de lärda (och mindre lärda) tvistar om vilken metod som fungerar bäst. I jakthundskretsar, till exempel, finns det en inbyggd misstro mot 'köttbulledressyr' medan man förespråkar nyttan av tydligt ledarskap.
En hund som är avlat fram för att ha en stark jaktinstinkt väljer inte att lyda för att den får en belöning, utan den lyder för att vi har visat den vem det är som bestämmer, ledaren, dvs. jag. Vi som har fågelhundar vet att det ligger någonting i resonemanget, eftersom den bästa belöningen för en jakthund är just att få jaga. Och risken är stor att hunden lär sig att den kan belöna sig själv.
Min setter var mycket följsam som valp, men i takt med att benen växte och jaktlusten pockade på blev världen med ens mycket större än matte, och det tog inte lång tid för en smart liten fågelhund att klura ut att den var bra mycket snabbare än matte.
Övergången från följsam valp till bångstyrig unghund brukar komma som en överraskning (varje gång!), och det är frestande att ta till hårdhandskarna för att få pli på det lilla monstret som gladeligen slår dövörat till när matte ropar och annat lockar. Det är säkert många som fått sig ett gott skratt när de sett mig kasta köttbullar efter en setter i full galopp mot horisonten...en setter som kom tillbaka i maklig takt när det passade honom, men inte ute att stanna upp för att käka köttbullarna.
Jag hade tur som träffade på en duktig fågelhundstränare (tack, Amir!) som hjälpte mig att hantera min hunds jaktlust, och som ger mig chansen att utvecklas som hundförare. Nästa valp ska minsann inte överraska mig med att somna som valp för att sen vakna som flyfotad unghund...
Jag har dessutom läst om Thomas Stokke, en norsk klickertränare som lyckas med just 'köttbulledressyren', eller en variant till den, nämligen klickerträning som bygger på enbart positiv förstärkning. Han har tränat sin fågelhund Pax till att bli en utomordentlig jakthund utan att ens korrigera den, utan enbart med belöningar.
Stokke visar att en klickertränad hund arbetar självständigt (något vi eftersträvar hos stående fågelhundar) samtidigt som hunden jagar i god kontakt med föraren. Och hunden samarbetar med glädje!
Klickerträning bygger på att man fångar ett beteende snarare än att man lär hunden att utföra (eller inte utföra) ett visst beteende. Man förstärker alltså det man eftersträvar och ignorerar det man inte vill ha, och hunden lär sig snabbt vilket beteende som lönar sig. Dessutom fortsätter den att ta initiativ, hunden blir ingen soffpotatis som väntar på kommando.
Jag håller på att träna in fotgående med klicker, och nu är det min hund som jobbar för att hålla positionen, inte jag som ideligen korrigerar. Glad hund och glad matte, med andra ord.
Är du nyfiken och vill veta mer, så finns det en gratis introduktion till klickerträning på canis.se. Du får lära dig grunderna i sju olika lektioner, som innehåller både teori och praxis samt en mera utförlig artikel som belyser momentet ifråga. Gå in på www.canis.se/gensider.php?gid=6.
- Claudia -
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar