Jag gjorde det för att det känns som att någon borde göra det. Och om inte Strandhundarna gör det, vem annars? Ålltså bestämde jag mig på morgonen att nu får det bli.
Med en hink, en liten skyffel, gamla handskar och Calle, gav jag ut mig för att samla in vad andra hundägare valt att låta ligga kvar.
Och det var mycket det.
Promenaden gick trögt, Calle tyckte inte om alla avbrott. Han ville framåt, jag bromsade. En hög till. Så, nu ville jag framåt. Till nästa hög där borta. Calle däremot bestämde sig att det var hans tur att tvärstanna och undersöka något.Hinken fylldes snabbt. Och blev tyngre.
Reaktionerna
Det är klart. En som plockar bort bajs på detta sätt får viss uppmärksamhet. Mestadels uppskattande. Även från en del hundägare som passerade oss. Jag säger "även" och "en del" för att jag upplevde ett märkligt fenomén som jag inte hade räknat med. Vi träffade nämligen ganska många andra hundägare med sina vovvar som hade bråttom att passera oss, som inte såg oss i ögonen och knappt hälsade.
Varför?
Jag återkommer med svaret för dem som inte redan nu vet.
Först vill jag konstatera att det finns inget mönster. Det är inte bara stora hundar (bjässebajs) eller små hundar (minikorvar) som har ägare som väljer att inte plocka upp efter sin hund.
Jo, jag upprepar mig med ordvalet "väljer" att avstå från plockningen. För att det är ett medvetet val. Man låter det ligga kvar. Man SKITER i det, bokstavligen. Man vet att hunden bajsar. Det är därför man går ut med hunden. Och självklart ska man plocka upp det. Normaltvis. Är det mörkt och ingen ser en, är det snö och is, då är det uppenbarligen undantagstillstånd. Men det är inga undantag, inte en eller två svarta får. Jag har bevis för det. 10 kilogramm hundbajs åkte ner i min hink på en halv timme. Det är ett antal personer som jag nu vänder mig till.Ursäkta, jag begriper mig inte på Er som väljer att inte rensa efter er hund. Att ni inte verkar tycka att det är äckligt att trampa i bajshögar, är Er egen sak. Men desvärre förstör ni för alla oss andra som får leva med förebrående blickar när vi promenerar med våra hundar och Er hundskit ligger där och uppfattas som vårt. För att inte tala om att trampa i...
Nu återkommer jag till varför Calle och jag blev så märkligt bemötta av inte mindre än hälften av de hundägare som vi mötte denna solfyllda lördag förmiddag. Med märkligt menar jag hur bråttom de hade, ungefär som att de var lite sena till jobbet. Man stirrar rakt fram och undviker ögonkontakt, hälsningar är fel på plats, som att vi hade varit i Stockholms innerstan.
Därför!
Och så slog det mig. Plötsligen insåg jag att de inte var otrevliga. Tvärtom. De var goda människor. Med ett samvete. Och att se mig med skithinken, bajsplockandevis, det hade effekt på detta samvete.
Plötsligen såg jag det med andra ögon. Dom hade det med stor inskrift lusande på pannan. "Fan, jag som inte tog upp efter hunden. I natt faktiskt. Där borta."
Tystnad.
"Där borta, där du kanske har plockat bort min skit. Du vet väl inte?!"
Tystnad. Pressad "Hej!"
"Äsch, nu skiter jag i det här!"
Tyvärr slutade inskrifterna där. Ägaren samt vovven hade passerat, lämnade oss och tog sitt samvetskval med sig.
Jag fortsatte med nya halvtinade utmaningar.
Nu hade Calle och jag hållit på en halv timme och han hade inte bajsat! Eller? Först då insåg jag: Det måste har varit så att medan jag ägnade mig åt utgrävning av främmande bajs, gjorde min egen hund gladeliggen sitt bakom min rygg, utan att jag märkte ett dugg.Hoppas att ingen såg det. Och om, så hoppas jag verkligen att jag väckte med denna syn mer munterhet än förargelse.
- Michael -
