Det var fullsatt i lokalen och vi var alla mycket förväntansfulla – titeln ’hur tänker hundar’ berör givetvis alla hundägare. Vi som har en nära relation till våra hundar vet att hundar tänker, men stöter dagligen på patrull.
Tidningar rapporterar om kamphundar som till synes oprovocerad attackerar joggare (senast i Mitt i Täby), hundar ska helst inte låta (hundskall är en sanitär olägenhet) och hundar är oftast inte välkomna på restauranger och i butiker. Hundar utgör ett problem, helt enkelt. Dessutom är alla hundägare medvetna om att oavsett omständigheter så är vi ansvariga för våra hundars beteende, även om det provoceras fram. Berättelserna är legio om hundar som försvarat sin ägare, fredat sig själv från provokation och som fått plikta med livet, bedömts som ’farliga.’
Angela började sin föreläsning med en välbekant och provocerande fråga – vad tänker hundar på? Kan hundar tänka? Inte om vissa vetenskapsmän får bestämma, får vi veta, för en liten frontallob gör det omöjligt att tänka. Angela tar snabbt ställning, visst tänker hundar, och det finns ingen skillnad i hur en hund och hur en människa tänker, problemet är kommunikationen.
Ett exempel som anförs är vargars jakt. Angela undrar hur vargar kan koordinera sin jakt om de inte kan tänka och om de inte kan kommunicera sina tankar till varandra. Man har filmat vargars jaktbeteende och det är slående hur välkoordinerat de agerar, och det kan inte förklaras med nedärvda instinkter, det kräver däremot planering och sofistikerad kommunikation.
Publiken nickar instämmande; exemplet övertygar. Resten av föreläsningen består av ’case studies’ – vi får höra vad hundar berättar för Angela, bl a hur tråkigt det är att alltid gå samma promenadstråk eller att äta samma mat. Självklart, det kan vi gissa oss till utan att ’lyssna’ till hunden. Mer svårförklarat är historier om varghunden som klagar på en för liten bil som gör att den känner sig trängd (Angela hade inte sett bilen), hundar som berättar om abstrakta ting som jobbiga mattelärare och katten som vill äta på en viss plats i ett hus som Angela inte hade tillgång till. Det är spännande och lite skrämmande att föreställa sig telepatisk kontakt mellan djur och människa.
Vi lever i en tid av biologisk determinism. I en tid där vi kan kartlägga individers genomer, är människan summan av sina gener. Fast vi får också ta ställning till att vi delar lejonparten av vår genuppsättning med andra däggdjur (hundens genuppsättning är nästan 98% identiskt med vår), och då blir det svårt att hävda att bara människan tänker medan resten av däggdjuren är instinktstyrda.
Det gäller att komma ihåg att det är den kristna religionen som skapade en absolut gräns mellan människa och djur i skapelseberättelsen, och att filosofin har upprätthållit denna gräns genom att hävda att bara människan har ett språk och rationalitet. Under senare år har denna hållning ifrågasatts och ersatts av etiska resonemang där tonvikten ligger på frågan om djur kan känna och lida. Svarar vi ja på denna fråga ställs den gamla världsbilden på ända, och vi tvingas ta ställning. Precis som Angela Orsuccis föreläsning – vare sig vi tror på telepati och övertygas av hennes case studies eller inte, så tvingas vi ta ställning i en svår och angelägen fråga. För svaret avgör vilken värld vi väljer att leva i.
Text: Claudia Egerer
Foto: Satu Mariia Harjanne
