Unikt är att de funktionshindrade själv utbildar sina hundar, med hjälp av hundtränare som bekostas av Hjälpmedelsinstitutet. Hundarna blir då specialutbildade för individuella behov samtidigt som det sparar mycket pengar (projektet bekostar 30-50 000 kr per hund, billigt om man betänker att en guidehundsutbildning går på ca. 250 000 kr).
Margareta hade med sin Berner Sennen Maxi på scen, och berättade hur mycket han betyder för henne i utökad rörelsefrihet och hur mycket Maxis träning stärkte hennes självförtroende. Maxi var lugn och trygg även om han då och då kastade blickar mot auditoriet, och lockade till skratt några gånger när han tiggde godis.
Ingen kunde dock missa att hund och ägare var ett team som byggde på ömsesidigt förtroende. Dessvärre har Margareta och Maxi inte samma rättigheter som guidehundar, så det är ingalunda självklart att de får gå på restaurang eller i affärer tillsammans.
Den friheten som en utbildad servicehund ger begränsas av samhällets snäva regler, så mycket återstår för att ge Margareta och andra funktionshindrade tillgång till allt de vi andra tar för givet.
Sveriges åberopande av allergiker för att begränsa hundägares tillgång till samhället diskuterades flitigt på rasterna mellan föredragen, för inget annat land tycks ge så mycket utrymme till en så liten grupp (eller som en delegat sa till mig, Sverige måste ha ovanligt många pälsallergiker). Forskningen har visat att allergier ökar i familjer som undviker kontakt med pälsdjur och att barn som växer upp med husdjur tycks klara sig undan allergier, så vi får hoppas att kunskapen når fram till politiker inom snar framtid.
Allergier drabbar dock inte enbart människor, även hundar drabbas i allt högre utsträckning av foder- och hudallergier. Speciellt West Highland Terrier, Westien, tycks lida under hudproblem som leder till lidande för hunden.
Vi fick höra om ett skräckexempel där ägaren (och försäkringen) satsade stora belopp på en hund som inte tillfrisknade utan hölls vid liv - och lidande - i sju år mot veterinärens bättre vetande. En baksida av veterinärmedicinens möjligheter att behandla fler sjukdomar, kan tyckas, och en svår gränsdragningsfråga fler och fler djurägare måste ta ställning till i framtiden.
Vi fick höra om ett skräckexempel där ägaren (och försäkringen) satsade stora belopp på en hund som inte tillfrisknade utan hölls vid liv - och lidande - i sju år mot veterinärens bättre vetande. En baksida av veterinärmedicinens möjligheter att behandla fler sjukdomar, kan tyckas, och en svår gränsdragningsfråga fler och fler djurägare måste ta ställning till i framtiden.
Forskaren och veterinären Brenda N. Bonnet hade mycket att säga om riskfaktorer som leder till för tidig död hos olika raser. Hon nämnde hårt avlade raser som mopsen där utstående ögon orsaker skador och en intryckt nos leder till andningsproblem, vilket gör att mopsar lider svårt i värmen. Men även hundar som ser friska ut, som t ex den populära Cavalier King Charles spaniel dör i förtid pga medfödda hjärtfel.
Mest förvånande var att några av våra mest älskade raser som Schäfer, Flatcoated Retriever och Golden Retriever sällan når en ålder av 8 år eller äldre pga av cancer eller HD (höftproblem). Brenda Bonnet berättade att hon ofta får frågan vilken ras som är friskast, men svarade att det inte finns någon 'frisk' ras såtillvida att de raser som tycks sakna ärftliga sjukdomar (som t ex drevern) istället faller offer för trafikolyckor eller drunknar.
Så om man vill generalisera kan man säga att jakthundsraser är mindre behäftade med ärftliga sjukdomar (eftersom man inte avlar på utseende) men löper större risk att bli överkörda, drunkna eller bli skjutna, medan raser som avlas hårt för att uppnå ett visst utseende drabbas hårt av medfödda (0ch delvis framavlade) defekter.
Modet spelar in, som exemplet med irländs setter visar. Amerikanska kennelklubben registrerade i snitt 2000 settrar per år, men så hände något: en president hade en irländsk setter (Nixon) och filem Big Red blev en stor succé, och inom några få år klättrade registreringssiffor till 60 000 settrar per år.
Det krävs inte mycket fantasi för att förstå att den snabba ökningen ledde till problem, och mycket av setterns dåliga rykte (nervös, korkat, omöjlig att få att lyda) härrör från den tiden.
Mest förvånande var att några av våra mest älskade raser som Schäfer, Flatcoated Retriever och Golden Retriever sällan når en ålder av 8 år eller äldre pga av cancer eller HD (höftproblem). Brenda Bonnet berättade att hon ofta får frågan vilken ras som är friskast, men svarade att det inte finns någon 'frisk' ras såtillvida att de raser som tycks sakna ärftliga sjukdomar (som t ex drevern) istället faller offer för trafikolyckor eller drunknar.
Så om man vill generalisera kan man säga att jakthundsraser är mindre behäftade med ärftliga sjukdomar (eftersom man inte avlar på utseende) men löper större risk att bli överkörda, drunkna eller bli skjutna, medan raser som avlas hårt för att uppnå ett visst utseende drabbas hårt av medfödda (0ch delvis framavlade) defekter.
Modet spelar in, som exemplet med irländs setter visar. Amerikanska kennelklubben registrerade i snitt 2000 settrar per år, men så hände något: en president hade en irländsk setter (Nixon) och filem Big Red blev en stor succé, och inom några få år klättrade registreringssiffor till 60 000 settrar per år.
Det krävs inte mycket fantasi för att förstå att den snabba ökningen ledde till problem, och mycket av setterns dåliga rykte (nervös, korkat, omöjlig att få att lyda) härrör från den tiden.
Låt mig avsluta mina reflektioner från årets stora djurkonferens med att kort återvända till David Frasers föredrag om vetenskapens inflytande på vår syn på djurens rättigheter (han som började med att ställa två olika skapelseberättelser mot varandra). Han visade övertygande att olika uppfattningar driver fram utvecklingen; den ena sidan stressar djurens rätt till ett naturligt liv medan andra poängterar hälsoaspekten.
Dessa olika perspektiv är inte alltid i samklang, men tillsammans leder de till en ständig förbättring av djurens villkor. Fraser var själv optimismen personifierad, och lockade till många skratt, inte minst när han grymtade(!) sin egenhändigt komponerade "porcabile con spiritu" (griskultingens klagosång) för att illustrera vad som händer när man skiljer på suggan och kultingarna /tyvärr fortfarande den dominerande praktiken i grisuppfödningen).
En eloge till forskaren som tonsätter djurens emotioner, och inte minst får hela publiken att instämma i "the squealing song": mmm mmm ai ai aii aii aiii, mmm mmm ai ai aii aii aiii.
Dessa olika perspektiv är inte alltid i samklang, men tillsammans leder de till en ständig förbättring av djurens villkor. Fraser var själv optimismen personifierad, och lockade till många skratt, inte minst när han grymtade(!) sin egenhändigt komponerade "porcabile con spiritu" (griskultingens klagosång) för att illustrera vad som händer när man skiljer på suggan och kultingarna /tyvärr fortfarande den dominerande praktiken i grisuppfödningen).
En eloge till forskaren som tonsätter djurens emotioner, och inte minst får hela publiken att instämma i "the squealing song": mmm mmm ai ai aii aii aiii, mmm mmm ai ai aii aii aiii.
Tänk på den nästa gång du grillar en fläskfilé...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar