måndag 5 juli 2010

People & Animals - For Life (rapport från konferensen om människans samspel med djuren)

I dagarna fyra träffades delegater från hela världen i sommarvackra Stockholm för att diskutera djurens, och speciellt hundens, betydelse för människans fysiska och mentala hälsa. Konferensen som anordnades av IAHAIO (International Association of Human-Animal Interaction Organizations) i samarbete med svenska Manimalis, öppnades av jordbruksminister Eskil Erlandsson som påpekade att Sverige är ett föregångsland för djurskydd. Något vi fick anledning att ifrågasätta under konferensens gång.

Den första plenarföreläsningen påminde oss dock om den något ambivalenta inställningen vårt samhälle har till djur. Med rubriken "Some we love, some we hate, some we eat" rörde James Serpell (Western Carolina University) om i grytan - hur kommer det sig att vi säger en sak och gör en annan? T ex stöttar 97% av alla medborgare i USA djurrättsfrågor, samtidigt som lika många äter kött, och något förbryllande är att köttätandet tycks öka i samma takt som vi värnar om djuren. Hur var det George Orwell sa? "Some animals are more equal than other animals." Food for thought, eller hur...

En annan viktig föreläsning tog upp djurens förmåga att skapa lugn och välbehag. Medicine doktor och fysiologen Kerstin Uvnäs-Moberg (SLU) delade med sig av forskningen om oxytocinets funktioner hos människor och djur. Oxytocin är ett hormon som alla däggdjur producerar och som har en lugnande inverkan: sänker blodtryck och kortisolhalt, lindrar smärta, påskyndar läkning samt stimulerar social samverkan eftersom vi blir mer öppna och nyfikna. Hormonet produceras av kroppskontakt, när mamman ammar sitt barn, när vi kramas, har sex, när vi tar i varandra.

Rena motsatsen till stresshormonet kortisol alltså som sätts i samband med däggdjurens 'flight and fight reflex,' dvs. en respons på fara som gör oss redo att antingen fly eller kämpa. Som Kerstin påpekade är denna reflex och kortisolets funktion välkända sedan länge medan oxytocinet forskades på senare, kanske för att det förknippas med kvinnliga ting som barnafödande och vårdbeteenden fastän oxytocinet påverkar alla och är en viktig faktor i skapandet av sammanhållning.

Så nu har vi vetenskaplig fakta för det som alla hundägare redan vet, nämligen att man blir lugn och mår bra när man klappar hunden. Vi kan mäta att oxytocinhalten stiger hos både människa och hund, och effekten sitter i länge.

Kanadensaren David Frasers föreläsning argumenterade att vetenskapliga landvinningar inom anatomi, evolutionsteori och behaviorism beredde vägen för den moderna djurskyddstanken. Han började med att visa en bild på en stor sköldpadda med två människor och ett träd på ryggen omgiven av hav. Bara en handfull åhörare kände till Ojibwa indianernas skapelseberättelse, där en sköldpadda räddar människorna som fallit från himlen från att drunkna.

Kontrasten till Bibelns version med Adam skapat i Guds avbild, där resten av skapelsen finns till för honom är stor, inte minst om vi tänker på Noahs ark där människan räddar djuren. Professor Frasers poäng var att från första början satte religionen och kulturen ramarna; den ena där människan och djuren är besjälade och lever i ömsesidigt beroende, den andra där människan står över och bestämmer över djuren och där de anses väsenskilda i ursprung, utseende och inre liv .

Men sen hände något på 1700-talet, intresset för offentliga obduktioner av djur- och människokroppar visade att de var identiska, organ för organ, ben för ben. På 1800-talet kom så Darwin med sin evolutionsteori som sammanlänkar människa och djur på ett sätt som ifrågasätter religionens anspråk på olika ursprung.

På 1900-talet faller sen den sista bastionen, påståendet att djur inte känner glädje, smärta, sorg. Jane Goodalls iakttagelse av chimpansungen Flints reaktion på sin mamma Flos död visar på en tydlig affektion mellan primater (Flint blev deprimerad, slutade äta, och dog).

Konferensens många föredrag visade tydligt den positiva effekten djur har på människor och samhället i stort, och att den är ömsesidig. Människor med husdjur är friskare och har ett större kontaktnät än människor utan djur.

Djur som mår bra är lugna och har lättare för att lära sig nya saker, något som får alltmer genomslag i hundträningen. Visst kan man skrämma en hund till lydnad, men som en gammal jägare sa till mig, lydnaden står i direkt relation till avståndet, dvs. ju längre bort hunden befinner sig, desto större risk att den väljer att strunta i dina kommandon.

En hund som lär sig nya saker på ett lustfyllt sätt däremot jobbar med glädje och visar en större vilja att utföra kommandon på större avstånd.

Men konferensen visade också att medan Sverige har ett bra djurskydd på pappret så finns det mycket som återstår.

Alla hundägare som rest i Europa med sin hund vet att hundar är välkomna på ett helt annat sätt. De får följa med på restaurang, i affärer, på hotell vilket ger ökad frihet till hundägare.

Här hemma är hundar (och därmed hundägare) inte välkomna på de allra flesta restauranger, portförbjudna i allt utom djurbutiker, och på de få hotell som tillåter hund hänvisas hund och ägare till rum för rökare (har ni sett en hund som röker???). Koppeltvånget utvidgas hela tiden, och många hundar får alltför sällan sträcka ut i full galopp.
Man får hoppas att fler politiker får upp ögonen för hundens nytta för befolkningens mentala och fysiska hälsa.

Imorgon kommer mera information från konferensen, då om servicehundar som tränas av sina ägare och om olika rasers hälsopoblem.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar