Servicehundar, rasspecifika hälsoproblem och griskultingens klagosång

Konferensen "People & Animals: For Life" lyfte på lördagsmorgonen fram den unika utbildningen av servicehundar. Margareta Pantzar, ordförande för Svenska Service- och Signalhundsförbundet, talade på lördagsmorgonen om projektet där hundar fungerar som assistenter åt rörelsehindrade.

Unikt är att de funktionshindrade själv utbildar sina hundar, med hjälp av hundtränare som bekostas av Hjälpmedelsinstitutet. Hundarna blir då specialutbildade för individuella behov samtidigt som det sparar mycket pengar (projektet bekostar 30-50 000 kr per hund, billigt om man betänker att en guidehundsutbildning går på ca. 250 000 kr).

Margareta hade med sin Berner Sennen Maxi på scen, och berättade hur mycket han betyder för henne i utökad rörelsefrihet och hur mycket Maxis träning stärkte hennes självförtroende. Maxi var lugn och trygg även om han då och då kastade blickar mot auditoriet, och lockade till skratt några gånger när han tiggde godis.

Ingen kunde dock missa att hund och ägare var ett team som byggde på ömsesidigt förtroende. Dessvärre har Margareta och Maxi inte samma rättigheter som guidehundar, så det är ingalunda självklart att de får gå på restaurang eller i affärer tillsammans.

Den friheten som en utbildad servicehund ger begränsas av samhällets snäva regler, så mycket återstår för att ge Margareta och andra funktionshindrade tillgång till allt de vi andra tar för givet.

Sveriges åberopande av allergiker för att begränsa hundägares tillgång till samhället diskuterades flitigt på rasterna mellan föredragen, för inget annat land tycks ge så mycket utrymme till en så liten grupp (eller som en delegat sa till mig, Sverige måste ha ovanligt många pälsallergiker). Forskningen har visat att allergier ökar i familjer som undviker kontakt med pälsdjur och att barn som växer upp med husdjur tycks klara sig undan allergier, så vi får hoppas att kunskapen når fram till politiker inom snar framtid.

Allergier drabbar dock inte enbart människor, även hundar drabbas i allt högre utsträckning av foder- och hudallergier. Speciellt West Highland Terrier, Westien, tycks lida under hudproblem som leder till lidande för hunden.

Vi fick höra om ett skräckexempel där ägaren (och försäkringen) satsade stora belopp på en hund som inte tillfrisknade utan hölls vid liv - och lidande - i sju år mot veterinärens bättre vetande. En baksida av veterinärmedicinens möjligheter att behandla fler sjukdomar, kan tyckas, och en svår gränsdragningsfråga fler och fler djurägare måste ta ställning till i framtiden.

Forskaren och veterinären Brenda N. Bonnet hade mycket att säga om riskfaktorer som leder till för tidig död hos olika raser. Hon nämnde hårt avlade raser som mopsen där utstående ögon orsaker skador och en intryckt nos leder till andningsproblem, vilket gör att mopsar lider svårt i värmen. Men även hundar som ser friska ut, som t ex den populära Cavalier King Charles spaniel dör i förtid pga medfödda hjärtfel.

Mest förvånande var att några av våra mest älskade raser som Schäfer, Flatcoated Retriever och Golden Retriever sällan når en ålder av 8 år eller äldre pga av cancer eller HD (höftproblem). Brenda Bonnet berättade att hon ofta får frågan vilken ras som är friskast, men svarade att det inte finns någon 'frisk' ras såtillvida att de raser som tycks sakna ärftliga sjukdomar (som t ex drevern) istället faller offer för trafikolyckor eller drunknar.

Så om man vill generalisera kan man säga att jakthundsraser är mindre behäftade med ärftliga sjukdomar (eftersom man inte avlar på utseende) men löper större risk att bli överkörda, drunkna eller bli skjutna, medan raser som avlas hårt för att uppnå ett visst utseende drabbas hårt av medfödda (0ch delvis framavlade) defekter.

Modet spelar in, som exemplet med irländs setter visar. Amerikanska kennelklubben registrerade i snitt 2000 settrar per år, men så hände något: en president hade en irländsk setter (Nixon) och filem Big Red blev en stor succé, och inom några få år klättrade registreringssiffor till 60 000 settrar per år.

Det krävs inte mycket fantasi för att förstå att den snabba ökningen ledde till problem, och mycket av setterns dåliga rykte (nervös, korkat, omöjlig att få att lyda) härrör från den tiden.

Låt mig avsluta mina reflektioner från årets stora djurkonferens med att kort återvända till David Frasers föredrag om vetenskapens inflytande på vår syn på djurens rättigheter (han som började med att ställa två olika skapelseberättelser mot varandra). Han visade övertygande att olika uppfattningar driver fram utvecklingen; den ena sidan stressar djurens rätt till ett naturligt liv medan andra poängterar hälsoaspekten.

Dessa olika perspektiv är inte alltid i samklang, men tillsammans leder de till en ständig förbättring av djurens villkor. Fraser var själv optimismen personifierad, och lockade till många skratt, inte minst när han grymtade(!) sin egenhändigt komponerade "porcabile con spiritu" (griskultingens klagosång) för att illustrera vad som händer när man skiljer på suggan och kultingarna /tyvärr fortfarande den dominerande praktiken i grisuppfödningen).

En eloge till forskaren som tonsätter djurens emotioner, och inte minst får hela publiken att instämma i "the squealing song": mmm mmm ai ai aii aii aiii, mmm mmm ai ai aii aii aiii.

Tänk på den nästa gång du grillar en fläskfilé...

People & Animals - For Life (rapport från konferensen om människans samspel med djuren)

I dagarna fyra träffades delegater från hela världen i sommarvackra Stockholm för att diskutera djurens, och speciellt hundens, betydelse för människans fysiska och mentala hälsa. Konferensen som anordnades av IAHAIO (International Association of Human-Animal Interaction Organizations) i samarbete med svenska Manimalis, öppnades av jordbruksminister Eskil Erlandsson som påpekade att Sverige är ett föregångsland för djurskydd. Något vi fick anledning att ifrågasätta under konferensens gång.

Den första plenarföreläsningen påminde oss dock om den något ambivalenta inställningen vårt samhälle har till djur. Med rubriken "Some we love, some we hate, some we eat" rörde James Serpell (Western Carolina University) om i grytan - hur kommer det sig att vi säger en sak och gör en annan? T ex stöttar 97% av alla medborgare i USA djurrättsfrågor, samtidigt som lika många äter kött, och något förbryllande är att köttätandet tycks öka i samma takt som vi värnar om djuren. Hur var det George Orwell sa? "Some animals are more equal than other animals." Food for thought, eller hur...

En annan viktig föreläsning tog upp djurens förmåga att skapa lugn och välbehag. Medicine doktor och fysiologen Kerstin Uvnäs-Moberg (SLU) delade med sig av forskningen om oxytocinets funktioner hos människor och djur. Oxytocin är ett hormon som alla däggdjur producerar och som har en lugnande inverkan: sänker blodtryck och kortisolhalt, lindrar smärta, påskyndar läkning samt stimulerar social samverkan eftersom vi blir mer öppna och nyfikna. Hormonet produceras av kroppskontakt, när mamman ammar sitt barn, när vi kramas, har sex, när vi tar i varandra.

Rena motsatsen till stresshormonet kortisol alltså som sätts i samband med däggdjurens 'flight and fight reflex,' dvs. en respons på fara som gör oss redo att antingen fly eller kämpa. Som Kerstin påpekade är denna reflex och kortisolets funktion välkända sedan länge medan oxytocinet forskades på senare, kanske för att det förknippas med kvinnliga ting som barnafödande och vårdbeteenden fastän oxytocinet påverkar alla och är en viktig faktor i skapandet av sammanhållning.

Så nu har vi vetenskaplig fakta för det som alla hundägare redan vet, nämligen att man blir lugn och mår bra när man klappar hunden. Vi kan mäta att oxytocinhalten stiger hos både människa och hund, och effekten sitter i länge.

Kanadensaren David Frasers föreläsning argumenterade att vetenskapliga landvinningar inom anatomi, evolutionsteori och behaviorism beredde vägen för den moderna djurskyddstanken. Han började med att visa en bild på en stor sköldpadda med två människor och ett träd på ryggen omgiven av hav. Bara en handfull åhörare kände till Ojibwa indianernas skapelseberättelse, där en sköldpadda räddar människorna som fallit från himlen från att drunkna.

Kontrasten till Bibelns version med Adam skapat i Guds avbild, där resten av skapelsen finns till för honom är stor, inte minst om vi tänker på Noahs ark där människan räddar djuren. Professor Frasers poäng var att från första början satte religionen och kulturen ramarna; den ena där människan och djuren är besjälade och lever i ömsesidigt beroende, den andra där människan står över och bestämmer över djuren och där de anses väsenskilda i ursprung, utseende och inre liv .

Men sen hände något på 1700-talet, intresset för offentliga obduktioner av djur- och människokroppar visade att de var identiska, organ för organ, ben för ben. På 1800-talet kom så Darwin med sin evolutionsteori som sammanlänkar människa och djur på ett sätt som ifrågasätter religionens anspråk på olika ursprung.

På 1900-talet faller sen den sista bastionen, påståendet att djur inte känner glädje, smärta, sorg. Jane Goodalls iakttagelse av chimpansungen Flints reaktion på sin mamma Flos död visar på en tydlig affektion mellan primater (Flint blev deprimerad, slutade äta, och dog).

Konferensens många föredrag visade tydligt den positiva effekten djur har på människor och samhället i stort, och att den är ömsesidig. Människor med husdjur är friskare och har ett större kontaktnät än människor utan djur.

Djur som mår bra är lugna och har lättare för att lära sig nya saker, något som får alltmer genomslag i hundträningen. Visst kan man skrämma en hund till lydnad, men som en gammal jägare sa till mig, lydnaden står i direkt relation till avståndet, dvs. ju längre bort hunden befinner sig, desto större risk att den väljer att strunta i dina kommandon.

En hund som lär sig nya saker på ett lustfyllt sätt däremot jobbar med glädje och visar en större vilja att utföra kommandon på större avstånd.

Men konferensen visade också att medan Sverige har ett bra djurskydd på pappret så finns det mycket som återstår.

Alla hundägare som rest i Europa med sin hund vet att hundar är välkomna på ett helt annat sätt. De får följa med på restaurang, i affärer, på hotell vilket ger ökad frihet till hundägare.

Här hemma är hundar (och därmed hundägare) inte välkomna på de allra flesta restauranger, portförbjudna i allt utom djurbutiker, och på de få hotell som tillåter hund hänvisas hund och ägare till rum för rökare (har ni sett en hund som röker???). Koppeltvånget utvidgas hela tiden, och många hundar får alltför sällan sträcka ut i full galopp.

Man får hoppas att fler politiker får upp ögonen för hundens nytta för befolkningens mentala och fysiska hälsa.

Imorgon kommer mera information från konferensen, då om servicehundar som tränas av sina ägare och om olika rasers hälsopoblem.