Bokrecension: Hundars och Vargars Beteende - Myter och Fakta

Freddy Worm Christiansen, Hundars och Vargars Beteende: Myter och Fakta (K.Malm Tanke i Tryck, 2009).

Hundar är populära, och i takt med att alltfler människor skaffar hund, översvämmas marknaden av böcker och tv program om hundens beteende och hunduppfostran.

Det som tas upp handlar till stor del om hundproblem och problemhundar, och varje tv-kanal med självaktning har program där hundägare får hjälp och råd av hundexperter.

Det finns en rad olika träningsmetoder och förklaringsmodeller, och medan hundpsykologer som Anders Hallgren har förespråkat mjuka metoder, har andra framhållit vikten av ledarskap för att ha kontroll över sin hund. På TV visar Barbro Börjesson, Victoria Stilwell och inte minst Cesar Millan att problembeteenden bottnar i vad de kallar dåligt ledarskap, och sedan demonstrerar de hur enkelt man kan komma tillrätta med ett oönskat beteende genom att ta på sig ledarrollen.

Ledarskapstänkandet är djupt förankrad i teorier om vargars beteende, och eftersom hunden anses härstamma från vargen, används dessa teorier ofta i hundträning. Som hundägare är vi förtrogna med begrepp som rangordning, alfahane, och dominansbeteende.

Vi har lärt oss att alfaparet befäster sin ledande ställning genom att visa dominans, som bl a yttrar sig i att de äter först, att de ignorerar flocken vid hemkomsten, och att de kräver absolut underordning av övriga individer. Översatt till samlivet med hunden betyder det att hunden som tränger sig ut först genom ytterdörren försöker klättra i hierarkin, och att det är viktigt att visa hunden vem det är som bestämmer genom att hindra den. Vi får lära oss vikten av att ignorera hunden när vi kommer hem och att låta hunden vänta medan familjen äter. För så gör vargen.

Nu har det kommit en bok som ifrågasätter den tolkningen genom att presentera nya förklaringar och insikter. Freddy Worm Christiansen är biologen som har vigt sitt liv åt varg- och hundforskning, och den danska titeln – Hundes och ulves atfærd . Ny indsigt i aggression, lederskab og signaler – visar att det just är tankar om ledarskap och aggression som intresserar honom. Det som driver honom är naturvetarens credo att ”sanningen inom biologin är ett dynamiskt begrepp som hela tiden ska revideras i takt med att ny kunskap kommer fram” (12).

Boken inleds med ett förord av översättaren och förläggaren Kerstin Malm, fil dr i etologi, följt av författarens egen presentation där vi får veta att Christiansen har grundat och drivit Lungholm Ulvepark vid Rødby 1973 -1991 och Egholm Ulvecenter vid Nysted 1992 - 1998. Inledningen beskriver att syftet med boken är att dela med sig av sin forskning som sträcker sig över 35 år så att läsaren ”kan använda informationen … för att förbättra sin insikt och förståelse av vargens och hundens beteende” (13).

Boken är indelad i tre avsnitt och ger sig i kast med att ifrågasätta 40 etablerade föreställningar (”myter”) om vargars och hundars beteende. Den är genomgående väldigt pedagogisk, med tydliga exempel, definitioner och slutsatser. Varje kapitel tar upp ett beteende och hur det tolkats, för att sen sätta det i olika sammanhang: observationer av vargar i naturen, i fångenskap, hans egna erfarenheter med vargar och hundar i stort.

Biologiska överväganden diskuteras innan Christiansen drar slutsatser som i sin tur leder till förslag hur vi bör förstå och hantera ett visst beteende, som ofta går stick i stäv med vad som sagts om vargar tidigare. Christiansens Hundars och Vargars Beteende baseras på en gedigen vetenskaplig undersökning, som har mycket att tillföra debatten och väcker frågor som varje hundägare förr eller senare måste ta ställning till. Ett index underlättar att slå upp olika begrepp, och vill man fördjupa sig i ämnet, finns en litteraturlista som listar titlar på svenska, danska, engelska och tyska.

I det följande ska jag kort ta upp hur Christiansen ser på tre begrepp som används flitigt i debatten om hunduppfostran – ledarskap, dominans och rangordning. Christiansen driver tesen att det vedertagna ledarskapsbegreppet vilar på ett missförstånd om förhållandena i vargflocken, som han boken igenom belyser med många exempel. Han påminner oss om att rangordningen i en vargflock är till för att skapa lugn och stabilitet; rangordningssystemet brukar vara ”linjärt inom och komplext (nätformad) mellan könen” (38).

Rangkamper är ritualiserade och händer mycket sällan i naturen, eftersom de flesta grupper består av föräldrar och ungar, och ungvargar har möjlighet att lämna flocken för att bilda en egen. Han påpekar att de flesta observationer görs på vargar i fångenskap där det inte ges denna möjlighet, vilket påverkar rangordningsförhållandena. Detta leder till feltolkningar, som sen projiceras på hundar. Ett dubbelfel, skriver Christiansen, för hundar är inte vargar, och hundflockar beter sig olika beroende på rastillhörighet – vissa kan ”leva tillsammans i flock utan att tydligt markera rangskillnader” (37). Men viktigast är att förstå att hundar inte bildar flock med människor, och att de därför inte ”kämpar … om rang med människor” (41).

Men hur ska vi då förstå hundens dominansbeteende, situationer vi känner igen från Cesar Millans ”Mannen som talar med hundar”: hunden morrar när man vill ta bort matskålen, när man sitter i soffan, när man ligger i sängen. Förklaringar brukar vara att hunden försöker ta över ledarpositionen i familjen, att den vinner om vi accepterar hotelsen, och att det kommer att bli värre om vi inte sätter ner foten. Christiansen skriver att denna tolkning vanligen leder till två reaktioner hos hundägaren; antingen ilska med ”bestraffning och hårdhänt hantering av hunden för att ’hålla den nere’” eller rädsla och ”eftergivenhet med hundens alla påfund” – strategier som tenderar att försämra relationen mellan hund och ägare, och som inte sällan slutar med avlivning (17).

Själv förklarar Christiansen morrandet med ”zonförsvar” som är försvar av äganderättszoner, ”området runt ett djur eller en djurflock” (18). De försvarar helt enkelt resurser, rätten att äta och sova ifred. Vi får en ingående beskrivning och definition av ägandezoner, zonförsvar, flockbegreppet och rangordning, med slutsatsen att hundar skiljer sig från vargar och att ”gemenskapen mellan människor och hundar har … ganska få likheter med en hundflock” (32). Med andra ord, hunden kan skilja på hundar och människor, och morrar den när vi försöker att ta matskålen tyder det på bristande tillit och osäkerhet snarare än dominans och ledarambitioner.

Ledarskapstanken som vann mark på 80-talet bygger på idén att underlätta för hundägare genom att efterlikna ”förhållandet i en välfungerande vargflock” med ägaren som ”flockledare och hunden en underordnad flockmedlem” (81). Enligt Christiansen vilar det på ett stort missförstånd: ”att ledarhanen i en vargflock hade fullständigt företräde till alla resurser och att detta företräde användes konsekvent, restriktivt och med ’dominans’” (81).

Ett missförstånd som resulterade i mantrat att hundägaren ”är flockledare för sin hund och beteendeproblem beror i grund och botten på dåligt ledarskap” (82). Med andra ord, hunden måste hållas nere om den inte ska ta makten. Ett synsätt som ofta leder till fler problem och inte sällan till avlivning, en tragedi för hunden och ägaren. Christiansen påtalar att fler och fler överger de restriktiva reglerna i takt med att vargforskningen visar att vargflockar inte fungerar enligt restriktiva regler. Restriktiva ledarskapsregler är dessutom kontraproduktiva eftersom de är avståndsökande och så försvårar inlärning.

Här ligger författaren helt i fas med etologer och hundpsykologer som förespråkar mjuka metoder som bygger på positiv förstärkning, där önskat beteende belönas och oönskat beteende ignoreras. Människan som lärare, inte ledare, och där inlärning bygger på motivation och samarbete istället för bestraffning av felbeteende.

Christiansens Hundars och Vargars Beteende är en bok som varje hundägare bör läsa, om så bara för att ta del av vargforskningens senaste rön, och för att ta ställning till hur man ser på sin hund och sin egen roll i dess uppfostran. Själv tycker jag att den är viktig eftersom den påminner oss om något som borde vara självklart men som vi tycks glömma bort lite då och då: hundar är inte vargar (aveln förändrar inte bara utseendet utan påverkar även beteendet, tänk bara på alla rasspecifika egenskaper), och hundar som lever med människor lever inte i en flock utan i just en familjegemenskap med allt det innebär.

- Claudia -

Vill du veta mera, eller kanske få en chans att diskutera med Freddy Worm Christiansen, kan du lyssna på honom den 27 mars i Stockholm, i samarbete med Dogma. Mera information på http://www.dogma.nu/