Sidor

måndag 30 maj 2011

Föreläsning: Att (be)möta kamphundar

Strandhundarna hade den 30 maj Iréne Westerholm, etolog och hundinstruktör, som föreläsare.

Iréne Westerholm

Vad behöver vi veta om kamphundar?

Med kamphund menas ofta en hund av ras som avlats för kamp. Till dessa hör raser både bland spetsar, bulldoggar, mastiffer och terrier, men det är ofta den grupp som kallas förr bull & terrier som idag benämns som kamphundar. Där finns Staffordshire Bull Terrier, Bullterrier, Minatyrbullterrier, American Pit Bull Terrier och American Staffordshire Terrier. Ursprunget till dessa fem raser har åtminstone sedan 1300-talet avlats för att hantera boskap genom att bita sig fast i dess mule för att stoppa långtgående djur. Under årens gång kom detta att utvecklas till en folksport i Storbritannien, och så småningom omfatta slagsmål även med grävlingar, björnar och andra hundar. Många olika hundtyper användes i dessa ”baitings”, men hundarna av bulldoggtyp kom att visa sig vara mest framgångsrika.

Iréne Westerholm

Vad är skillnaden mellan kamphundar och övriga raser?

Till skillnad från den bild media förmedlar har dessa hundar sedan 1300-talet avlats för att inte bita människor. För att fungera som kamphund måste hunden ovillkorligen vara hanterbar för människor – även under slagsmål, och de hundar som inte fungerat har sållats bort. De är hundar med stor tillgivenhet mot människor och ofta urusla vakthundar. Däremot har de en stor vilja att jaga och att slåss med byten – en kvarleva från sitt ursprung. En kamphund ska alltså inte slåss på grund av aggressivitet, utan se slagsmålet som en form av jakt eller lek.
På grund av det mjuka sinnelaget och svårigheten i att få köpa en renrasig hund, har oseriösa och okunniga ägare under de senare decennierna avlat på blandraser. Många av dessa är blandraser mellan kamphundar och rottweiler – vilket gett en större hund med större förmåga att visa aggression än en kamphund. Det är oftast dessa som ses patrullera förorterna och i allmänhetens ögon betecknas som kamphundar, vilket är helt felaktigt.

Vad säger lagen?

Inga raser är idag förbjudna i Sverige, men det finns ett förbud mot farliga hundar (Djurskyddsförordning 1988:539). Även en tydlig lagstiftning gällande hundhållning – vilken skulle kunna eliminera många av de hundägarproblem som finns, om alla följde den. Det viktigaste vi kan göra är att se till att våra hundägare i omgivningen håller sin hund kopplad – och att vi gör detsamma. Koppeltvång råder enligt den kommunala ordningsstadgan i de flesta av Stockholmsområdets kommuner och regleras ytterligare med hänsyn till vilt i tillsynslagen (Lag 2007:1150 om tillsyn över hundar och katter, 16 §). Med koppel hindras många oplanerade möten mellan hundar, som i värsta fall leder till konflikter eller smittspridning. Hundägare är också alltid strikt ansvariga för vad hunden gör (Lag 2007:1150 om tillsyn över hundar och katter, 19 §), något som definitivt underlättas genom koppelhållning.
Då vår lagstiftning är vårt främsta vapen mot dålig hundhållning och farliga hundar, är det viktigt att du alltid anmäler de missförhållanden du ser i omgivningens hundhållning – akut djurplågeri till polisen, och vanvård till Länsstyrelsen.

Vad kan vi då göra för att förekomma och undvika konflikter med hundar?

Dessvärre kommer hundar alltid ha en benägenhet att slåss. Det kan handla om att hunden försvarar något värdefullt, hävdar sin sociala status, försvarar sig själv vid rädsla eller ser slagsmål som en lek eller jakt. När vi bor tätt bland andra hundar och hundägare är förstås tillfällen för konflikter fler.
- Undvik att ge hundarna möjlighet till konflikter. Passera snabbt genom ett hundmöte om någon av hundarna är benägen att utmana den andre eller göra utfall. Kontakta en professionell hundtränare för träning om din hund påverkats negativt av andra hundar under hundmöten.
- Undvik möten med okända hundar, både i koppel och utan. Hunden tillgodoser sitt sociala behov genom att ha fasta relationer och för de flesta hundar räcker det med 2-3 sådana. Det är din uppgift som hundägare att se till att din hund får bra erfarenheter av andra hundar, och kan lita på dig vid dessa tillfällen. Genom att minska antalet tillfälliga kontakter, minskar vi också tillfällen till konflikter och smittspridning.
- Vissa framspringande hundar är lätt distraherade med vad du kan ha med dig under promenaden – kasta iväg den fulla bajspåsen och godiset för att eventuellt vinna tid. En del hundar kan förmås att stanna genom muntlig tillsägelse, andra inte.
- Skydda din hund om en främmande hund springer fram (se nödvärnsrätten 24 kap. 1 § brottsbalken). Enligt vår lagstiftning är det bättre än att den skyddar sig själv, så också inlärningsmässigt sett för din hund. Undvik att skrika då det med stor sannolikhet kommer att stressa din egen hund och eventuellt nära ett utfall. Håll gärna din hund bakom dig.

Iréne Westerholm

Vad gör man när hunden råkar i slagsmål?

Det viktigaste är att behålla sitt lugn och inte drabbas av panik. Skrik och sparka inte.
Innan någon hund fått ett fast bett:
- Försök INTE greppa efter halsband eller selar. Risken är då stor att du själv blir biten.
- Försök att få tag om hundens lårben och dra hundarna ifrån varandra då de tillfälligt släpper. Detta förutsätter att ni är två personer.
- Om du är ensam – bind upp den ena hunden mycket kort i sitt koppel i närmsta stolpe eller träd. Då du fixerat den har du större möjlighet att avbryta slagsmålet, rikta in dig på lårbenen hos den lösa hunden.
- I vissa fall kan en överraskning få hundarna att tillfälligt avbryta så att du lättare kan agera. Det kan handla om ett skarpt ljud, en spann med vatten eller något liknande.

Om någon eller båda hundarna fått ett fast bett och inte vill släppa:
- Sparka eller slå aldrig hundarna. I värsta fall leder detta till att någon eller båda hundarna triggas eller får allvarliga skador.
- Lättast och lindrigast är att bända upp käken. Detta kan göras med en breaking stick, eller med vad som kan finnas i närheten. Kanske skaftet på en sked eller en hållbar penna.

Iréne Westerholm

- Finns inget att bända med, stryp då ut hunden tills den släpper. Använd hundens egna halsband eller det koppel du har med dig. Oftast tar det bara ett 10-tal sekunder innan hunden släpper och du kan ge efter på greppet. Detta är kanske det enda sätt du kan hantera en hund på vars styrka överstiger din egen. Bind upp eller för hundarna ifrån varann så fort du kan.
- Kontakta alltid veterinär vid bettskador på din hund.

Kamphundar är inte mer aggressiva mot andra hundar än övriga raser, men har avlats för att vara bra på att brottas och slåss. De är ytterst människovänliga och utgör mycket sällan hot mot människor. Däremot finns många hundar oavsett ras och blandning som undsluppit vardagslydnad och hundägare utan kunskap. Se till att ha lagen på din sida och främja god hundhållning så kommer vi på sikt kunna minska antalet konflikter och olyckor med hundar inblandade.

- Iréne Westerholm -

Läs mer: www.hundlaroverket.se

3 kommentarer:

  1. Mycket värdefull information, så tack Irene. Men att hundslagsmål undviks om hundarna är kopplade motsägs av att gruff mellan hundar oftast uppstår vid hundmöten mellan KOPPLADE hundar. Hundmöten mellan lösa hundar fungerar alldeles utmärkt - vilket vi har sett under vinterpromenaden på isen, på höstpromenaden, och inte minst i Enebyberg där hundar av olika raser ständigt möts, okopplade, och där jag ALDRIG har upplevt problem.
    Än en gång, kopplet är bara ett snöre, och jag själv föredrar hundar tränade i vardagslydnad som man kan hantera även när kopplet går av. Sen är hunden inte bara ett ting (även om den likställs med 'prylar' i lagen) utan en levande varelse med känslor och behov som bör bemötas med respekt.
    Claudia

    SvaraRadera
  2. Jag håller helt med dig, Claudia, om att kopplet påverkar hundens beteende. Självklart blir hunden lätt trängd i koppel vilket kan leda till försvarsbeteenden. Det jag menar är att om möten mellan okända hundar minskas, minskar antalet konflikter ute. Och i koppel kan även hundägaren som ännu inte fått pli på sin hund kontrollera att den inte springer fram till andra (som inte vill det).
    Själv förfasas jag över rastgårdar etc där främmande hundar möts mer eller mindre okontrollerat, kanske för att jag är för medveten om konflikttillfällen och hundar som gillar att slåss. Men, alla hundtyper har inte lika stort eller litet socialt behov. Jag arbetar mest med hundar som inte är avlade för att kunna samarbeta med främmande hundar, utan som har mer primitiva sociala beteenden - att se främlingar mer som konkurrenter än vad t ex de flesta retriever gör.
    Dock är jag övertygad om att vi alla måste följa den lagstiftning vi har för att komma tillrätta med oseriösa hundägare och de bekymmer de orsakar.

    hälsar irene

    SvaraRadera
  3. Mycket rolig och lärorik läsning, skulle ha varit trevligt att kunna ha deltagit i denna föreläsning!

    SvaraRadera