Skitsnack!

Det finns arbete som man helst skulle vilja slippa. Plats ett på min lista är, sedan idag, ett riktigt skitjobb.

Jag gjorde det för att det känns som att någon borde göra det. Och om inte Strandhundarna gör det, vem annars? Ålltså bestämde jag mig på morgonen att nu får det bli.

Med en hink, en liten skyffel, gamla handskar och Calle, gav jag ut mig för att samla in vad andra hundägare valt att låta ligga kvar.

Och det var mycket det.

Promenaden gick trögt, Calle tyckte inte om alla avbrott. Han ville framåt, jag bromsade. En hög till. Så, nu ville jag framåt. Till nästa hög där borta. Calle däremot bestämde sig att det var hans tur att tvärstanna och undersöka något.

Hinken fylldes snabbt. Och blev tyngre.

Reaktionerna

Det är klart. En som plockar bort bajs på detta sätt får viss uppmärksamhet. Mestadels uppskattande. Även från en del hundägare som passerade oss. Jag säger "även" och "en del" för att jag upplevde ett märkligt fenomén som jag inte hade räknat med. Vi träffade nämligen ganska många andra hundägare med sina vovvar som hade bråttom att passera oss, som inte såg oss i ögonen och knappt hälsade.

Varför?

Jag återkommer med svaret för dem som inte redan nu vet.

Först vill jag konstatera att det finns inget mönster. Det är inte bara stora hundar (bjässebajs) eller små hundar (minikorvar) som har ägare som väljer att inte plocka upp efter sin hund.

Jo, jag upprepar mig med ordvalet "väljer" att avstå från plockningen. För att det är ett medvetet val. Man låter det ligga kvar. Man SKITER i det, bokstavligen. Man vet att hunden bajsar. Det är därför man går ut med hunden. Och självklart ska man plocka upp det. Normaltvis. Är det mörkt och ingen ser en, är det snö och is, då är det uppenbarligen undantagstillstånd. Men det är inga undantag, inte en eller två svarta får. Jag har bevis för det. 10 kilogramm hundbajs åkte ner i min hink på en halv timme. Det är ett antal personer som jag nu vänder mig till.

Ursäkta, jag begriper mig inte på Er som väljer att inte rensa efter er hund. Att ni inte verkar tycka att det är äckligt att trampa i bajshögar, är Er egen sak. Men desvärre förstör ni för alla oss andra som får leva med förebrående blickar när vi promenerar med våra hundar och Er hundskit ligger där och uppfattas som vårt. För att inte tala om att trampa i...

Nu återkommer jag till varför Calle och jag blev så märkligt bemötta av inte mindre än hälften av de hundägare som vi mötte denna solfyllda lördag förmiddag. Med märkligt menar jag hur bråttom de hade, ungefär som att de var lite sena till jobbet. Man stirrar rakt fram och undviker ögonkontakt, hälsningar är fel på plats, som att vi hade varit i Stockholms innerstan.

Därför!

Och så slog det mig. Plötsligen insåg jag att de inte var otrevliga. Tvärtom. De var goda människor. Med ett samvete. Och att se mig med skithinken, bajsplockandevis, det hade effekt på detta samvete.

Plötsligen såg jag det med andra ögon. Dom hade det med stor inskrift lusande på pannan. "Fan, jag som inte tog upp efter hunden. I natt faktiskt. Där borta."

Tystnad.

"Där borta, där du kanske har plockat bort min skit. Du vet väl inte?!"

Tystnad. Pressad "Hej!"

"Äsch, nu skiter jag i det här!"

Tyvärr slutade inskrifterna där. Ägaren samt vovven hade passerat, lämnade oss och tog sitt samvetskval med sig.

Jag fortsatte med nya halvtinade utmaningar.

Nu hade Calle och jag hållit på en halv timme och han hade inte bajsat! Eller? Först då insåg jag: Det måste har varit så att medan jag ägnade mig åt utgrävning av främmande bajs, gjorde min egen hund gladeliggen sitt bakom min rygg, utan att jag märkte ett dugg.

Hoppas att ingen såg det. Och om, så hoppas jag verkligen att jag väckte med denna syn mer munterhet än förargelse.

- Michael -

Gratis klickerträningskurs

Hur man får hunden att göra som man vill - med glädje

Det finns som bekant ett antal olika träningsmetoder, och de lärda (och mindre lärda) tvistar om vilken metod som fungerar bäst. I jakthundskretsar, till exempel, finns det en inbyggd misstro mot 'köttbulledressyr' medan man förespråkar nyttan av tydligt ledarskap.

En hund som är avlat fram för att ha en stark jaktinstinkt väljer inte att lyda för att den får en belöning, utan den lyder för att vi har visat den vem det är som bestämmer, ledaren, dvs. jag. Vi som har fågelhundar vet att det ligger någonting i resonemanget, eftersom den bästa belöningen för en jakthund är just att få jaga. Och risken är stor att hunden lär sig att den kan belöna sig själv.

Min setter var mycket följsam som valp, men i takt med att benen växte och jaktlusten pockade på blev världen med ens mycket större än matte, och det tog inte lång tid för en smart liten fågelhund att klura ut att den var bra mycket snabbare än matte.

Övergången från följsam valp till bångstyrig unghund brukar komma som en överraskning (varje gång!), och det är frestande att ta till hårdhandskarna för att få pli på det lilla monstret som gladeligen slår dövörat till när matte ropar och annat lockar. Det är säkert många som fått sig ett gott skratt när de sett mig kasta köttbullar efter en setter i full galopp mot horisonten...en setter som kom tillbaka i maklig takt när det passade honom, men inte ute att stanna upp för att käka köttbullarna.

Jag hade tur som träffade på en duktig fågelhundstränare (tack, Amir!) som hjälpte mig att hantera min hunds jaktlust, och som ger mig chansen att utvecklas som hundförare. Nästa valp ska minsann inte överraska mig med att somna som valp för att sen vakna som flyfotad unghund...

Jag har dessutom läst om Thomas Stokke, en norsk klickertränare som lyckas med just 'köttbulledressyren', eller en variant till den, nämligen klickerträning som bygger på enbart positiv förstärkning. Han har tränat sin fågelhund Pax till att bli en utomordentlig jakthund utan att ens korrigera den, utan enbart med belöningar.

Stokke visar att en klickertränad hund arbetar självständigt (något vi eftersträvar hos stående fågelhundar) samtidigt som hunden jagar i god kontakt med föraren. Och hunden samarbetar med glädje!

Klickerträning bygger på att man fångar ett beteende snarare än att man lär hunden att utföra (eller inte utföra) ett visst beteende. Man förstärker alltså det man eftersträvar och ignorerar det man inte vill ha, och hunden lär sig snabbt vilket beteende som lönar sig. Dessutom fortsätter den att ta initiativ, hunden blir ingen soffpotatis som väntar på kommando.

Jag håller på att träna in fotgående med klicker, och nu är det min hund som jobbar för att hålla positionen, inte jag som ideligen korrigerar. Glad hund och glad matte, med andra ord.

Är du nyfiken och vill veta mer, så finns det en gratis introduktion till klickerträning på canis.se. Du får lära dig grunderna i sju olika lektioner, som innehåller både teori och praxis samt en mera utförlig artikel som belyser momentet ifråga. Gå in på www.canis.se/gensider.php?gid=6.


- Claudia -

Checklista: Första hjälpen

A-Ö med saker som alla hundägare bör har hemma resp. med på längre resor

* Avmaskningsmedel
* Blodstoppare
* Bomull
* Bomullspinnar (topz)
* Desinfektionsmedel
* Ficklampa
* Filt
* Fästingplockare
* Gasbinda
* Polsterbinda
* Pincett
* Sax
* Skyddhandske (engångshandske)
* Sparris (konserv): Om hunden slukade något farligt för att "väva in" det.
* Sterila kompresser
* Självhäftande elastisk binda
* Sårtvätt
* Termometer
* Öronrengöringsmedel

Också Bra att ha
* Krage
* Munkorg (även den snällaste vovven biter när det gör jätteont)
* Kortisontablett (fråga veterinären varför, och hur och när den används)

Fiffiga saker

Alla hundägare kommer med tiden på saker som man inte vill vara utan. Det kan vara roliga leksaker eller prylar. Eller produkter som är bra för hälsan. Här kommer listan med saker som passar för vår norfolkterrier Calle.

Alger
Varje dag får Calle 4 kryddmått med ren knöltång från Island, förstärkt med corallkalk och magnesium som är viktig för hundar. Algkrosset blandas med fodret.

Bärnstenshalsband
Mot fästingar. Dessutom snyggt. Calle hade 80% mindre fästingar sista sommaren mot tidigare. Det fungerar genom att bärnstenen gnuggas mot hundens päls och därmed bygger up en svag elektrostatisk laddning som fästingar inte gillar. Det måste vara torrt och pälsen måste kunna behålla den statiska laddningen. Funkar inte på alla hundar!

Luskamm mot fästingar
Om 80% hoppade av är 20% kvar. Med hjälp av en luskam avlägsnar vi efter varje promenad i skogen eller i högt gräs de krypande odjurerna.

Fästinghyvel
Ibland missar man en fästning, som envist trotsar elektrochock och kamning, biter sig fast och börjar suga blod. Då måste man dra ut den. Gör man det med fingrarna eller en pincett så finns faran att man trycker innehållet i fästningens uppsvullna blodfyllda kropp tillbaks i hunden. Därför använder vi en hyvel som är V-formad. I princip drar man ut fästigen som en spik med en kofot. 1/2 eller 1/1 vridning (inte mer!) kan underlätta att fästingen släpper.

Tandstensskrapa
En gång i månaden tar vi bort de gula illaluktande beläggen på Calles tänder. Det är inte särskilt populärt hos Calle men efteråt känns det jättebra att få hundpussar utan urkelmurkeldoft.

Luftfuktare
Mer av en slump upptäckte vi att luftfuktigheten i vårt lägenhet varit extremt låg. Det idealiska värdet för relativ luftfuktighet är 50%. Det ska inte vara under 40% och inte överstiga 60%.

Vi hade 19%.

Inte konstigt att jag aldrig blev av med min torr(!)hosta och andra besvär som jag idag kan koppla till uttorkning. Luftfuktaren blev lösningen för besvären.
Om hunden har eksem, kliar sig ofta eller har rinnande ögon ska man gå till veterinären. Men kolla även luftfuktigheten, kanske är det en (av) orsak(erna) för besvär.

Kylmatta
Denna fantastiska pryl upptäckte jag i Tyskland hos en familj med en Golden retriever. Hunden besvärades av värme, framför allt på sommaren. Hjälpen blev en kylmatta som man fyller med vatten. Mattan behåller rumstemperaturen, vilket är en bra relativ temperatur. Vid 27 grader är det forfarande svalt för en hund som har 38 grader kroppsvärme. Vi köpte en kylmatta i Calles storlek och att han ofta söker sig till den svala, mjuka prylen talar för sig själv.